Michael McEachrane

Black Archives Sweden har pratat med Michael McEachrane om hans familjearkiv.
Skriven av: Michael McEachrane Publicerat: 11 januari, 2022

Hur jobbar du med (relaterar till) ditt familje-/släkt-arkiv: fotografier, filmer, ljudsamlingar, minnen, muntliga berättelser?

När jag tänker efter, mitt oinsamlade familjearkiv, är i sig illustrativt av ett diasporiskt tillstånd av spridning och provisoriska lösningar. Att samla och sortera det som finns kvar av familjearkivet är ett av de framtida projekt som jag länge velat göra men ännu inte hunnit med. ​​Pappa filmade familjen en hel del på Super 8 band på 1970-talet. Han intervjuade sin mamma/min farmor i Tobago och andra här i Sverige, England och på andra ställen (på en av de där bärbara kassettbandspelarna med axelrem och mikrofon som journalister brukade använda då), och det finns några bilder på familjen tagna av honom, mamma och andra. En del av detta finns i två fotoalbum som mamma har. Men några förstördes när min bror Sonny fick inbrott i sitt förråd med kartonger som vi hade hämtat från pappa efter att han gick bort 2000. Några av Super 8 filmerna borde finnas i ett förråd hos en kusin till mig, Sandra, i Brooklyn (förmodligen nu i dåligt skick efter att jag lämnade dem där när jag flyttade från NYC till Amherst 2008). Några bilder borde finnas i en kartong någonstans i mammas förråd i källaren i hennes skivhus i Lund.

Du har delat med oss ett visuellt material som har koppling till din familj/släkt. Varför just detta material?

Det här är bilderna som jag kunde hitta som jag tyckte berättar en representativ historia. Den första bilden från ett av mammas två fotoalbum är på min farmor, Isabelle ”Bell” Miller McEachrane. Den togs förmodligen 1968 på verandan till hennes hus i Calder Hall, Tobago. Jag har aldrig hört någon uttrycka något annat än djup tacksamhet och respekt för henne. Hon hade en lugnande “svårt-att-sätta-ord-på” närvaro av öppenhet, acceptans och integritet. Ett av mina starkaste barndomsminnen är då Bell sjöng, berättade historier för och bad med oss, mig själv och Sonny, vid läggdags.

Den andra bilden också från ett av albumen är på pappa utanför Kiruna i norra Sverige 1968. Den var tagen när de var där på sitt bröllop med fjällen i bakgrunden, som mamma brukade älska att vandra i. Mamma och pappa träffades vid ett övergångsställe i London 1967 när min pappa bodde där och min mamma var på besök som turist. De bodde i London i två år, gifte sig i Kiruna 1968 (enligt tidningarna var pappa då den första svarte mannen som gifte sig i Norrland), och flyttade till Ängelholm 1970 – några månader innan jag föddes.

Den tredje bilden är på hela familjen med mig i en vitprickig grön t-shirt, troligen tagen 1976. Den delades nyligen med mig på WhatsApp av en kusin till mig i Kanada, Arlette.

Pappa, George Horatius Whitfield McEachrane, föddes i Tobago 1929 och gick bort i Malmö 2000. Han flyttade till London 1960 eller 1961 innan Trinidad och Tobago blev självständigt från brittisk kolonialism. Han behöll därför sitt brittiska medborgarskap som jag och min bror automatiskt ärvde enligt dåtida svensk lag då vi föddes, jag i Ängelholm 1970 och Sonny i Malmö 1974. Jag fick nyligen svenskt (dubbelt) medborgarskap häromåret och har ännu inte hämtat ut det svenska passet. Mamma, Kerstin Charlotta Alsund, är född 1942, och uppvuxen i Kiruna med en pappa som var tornedaling (som bytte efternamn från Pudas till Alsund) och en mamma från Värmland.

Det var två bilder till som jag egentligen hade velat visa i stället för de två första. Förhoppningsvis hittar jag dem i en låda någon dag. En av bilderna är tagna i Rosengård i Malmö 1971 eller 1972. Det är (eller kanske var) en svartvit bild tagen på balkongen till vår lägenhet på sjunde våningen i en byggnad som, på grund av sin vindlande längd, fortfarande kallas för ”kinesiska muren”. På bilden kan du se pappa i förgrunden, med ett allvarligt ansiktsuttryck, vid ett bord med en radio på (kanske med den engelsktalande BBC World Service på), och bredvid honom en blond pojke, Christian, son till en kusin till mamma. I bakgrunden syns ett vidsträckt bostadsområde som ser ödsligt ut med byggkranar i fjärran, som bygger på för fullt mot de miljoner nya bostäder som den socialdemokratiska regeringen hade lovat att bygga mellan 1965 och 1974. Rosengård och alla de andra ”miljonprogrammen” runt om svenska städer blev snart, och förblir alltmer idag, starkt förknippade med invandrare, rasifierade personer och sociala problem. Särskilt med den kraftiga ökningen av gängrelaterat våld. Jag växte upp i några av Malmös ”miljonprogramsområden”: Rosengård, Bellevuegården och Kroksbäck.

Den andra bilden är (eller kanske var) på butiken Afro-Asian Center som pappa och mamma drev i Malmö från 1977 till 1986. Först på Davidshallsgatan 1977-1980, Gustaf Adolfs torg i hjärtat av Malmö 1980-1984 – där bilden som jag tänker på togs – och sedan på Södra Förstadsgatan 1984-1986.

Butiken sålde kläder och andra föremål från vad som då kallades ”Tredje världen”. Det var förmodligen uppkallat efter den antikoloniala afro-asiatiska konferensen i Bandung, Indonesien, 1955. Jag har ett vagt minne av pappa och några av hans karibiska vänner, som sitter i vårt kök och diskuterar vilket namn de skulle ge butiken. Det kunde ha varit en av de konversationer då jag hörde namn som Marcus Garvey, CLR James, George Padmore och Walter Rodney nämnda i förbifarten, men på ett sådant sätt att jag förstod att de måste vara av stor betydelse. Pappa hade en rebellisk, antikolonial attityd. Till exempel, hade han som ung rivit ner bilder från Bells väggar av en vit Jesus och den brittiska kungafamiljen. Att vara i Sverige vilket han upplevde som djupt alienerande – något jag också upplever även om inte av exakt samma anledningar– verkade på vissa sätt ”radikalisera” honom. Till exempel, slutade han bära kostymer, vita skjortor och slipsar, rakade sitt huvud, började klä sig i dashikis året om, med en polotröja under på vintrarna, och gjorde en poäng av att inte underkasta sig vad han ansåg vara vita normer. Det råder ingen tvekan om att mina egna intressen för postkolonialism och panafrikanism är ett arv från honom.

Vad betyder (det svarta) arkivet för dig?

Jag älskar det ni gör med Black Archives Sweden. Våra berättelser behöver berättas, noggrant samlas in och dokumenteras. Våra berättelser och erfarenheter är inte en del av, och berättas inte av huvudfåran av samhället med dess “etnocentriska” perspektiv. Black Archives Sweden är ett sätt att bryta tystnaden, osynligheten och marginaliseringen – att skapa ett utrymme där svarta människors röster och historier i Sverige kan höras, samlas in och förvaras för nuvarande och framtida generationer.

Tack Jonelle, Ulrika, Anthia och Joella för arbetet som ni gör.

Om Michael:

Michael McEachrane är en forskare och aktivist. Bland annat medredaktör till en av de första om inte den första boken med postkoloniala perspektiv på Sverige, Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv (Natur och kultur, 2001) och den första Black Studies boken om Norden, Afro-Nordic Landscapes: Equality and Race in Northern Europe (Routledge, 2014). Som aktivist har han bland annat varit med om att bilda flera organisationer som the European Network of People of African Descent (ENPAD), djupt involverad i etablerandet av FNs Permanenta forum för människor av afrikansk härkomst och är för närvarande styrelseledamot i Black Lives Matter Sweden (BLMSWE).